Astrid - det är jag det!

Astrid - det är jag det!

På mitt sätt sett

Berättelser ur livet.

Hans eget fel

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2017-12-29 13:25:37
I morse var han som vanligt igen. Men du skulle ha sett och hört honom i går kväll.

Det måste ha hörts utanför huset hur arg han var. Han gapade och skrek och visade tänderna och morrade som om han hade varit en hund. Jag har faktiskt aldrig sett honom så arg någonsin.

Och vem som helst förstår ju att det var hans eget fel.

Alltså - han VET av erfarenhet att det tar högst en sekund innan jag är där, en sekund efter att han har öppnat paketet med leverpastej. Var jag än är i huset och oavsett om jag sover eller ej (vilket jag ju gör för det mesta) - efter en kortare tid än en blinkning är jag på plats alldeles vid hans fötter. Leverpastejdoften slår knock på alla andra sinnen och allt blir bara reflexer.

Det kan inte finnas något som är godare än den där mjuka lena leverpastejen som visst bara finns vid Jul. Inte för att jag äter det så ofta, men jag har ju fått smaka. Och lukten säger i stort sett allt.

Han måste alltså veta att leverpastej är det absolut bästa jag vet. Ändå får jag nästan aldrig smaka, vilket är rätt taskigt tycker jag.

Utom igår då - fast det var visst inte meningen.

Så här var det.

Vi hade slagit oss ner i TV-soffan, husse och jag. Han hade tagit med sig litet att äta för egen del (bara åt sig själv fattade jag så småningom...!!). Ett litet kupigt glas med nåt rött i - och så ett fat med två smörgåsar. På den ena var det nån skinka och på den andra var det - just det - LEVERPASTEJ.

Innan han sjönk ihop för gott (för att ömsom sova ömsom titta på TV, som alla andra kvällar) tyckte han väl att det var litet kallt om knäna, för han gick för att tända en brasa. Den där rutinen brukar ta en stund för han måste göra om flera gånger innan det tar sig ordentligt. Och då svär han och domderar och plockar och river bland papper och stickor och vedklabbar och verktyg. Men så småningom fick han fyr och efter ett tag brukar det bli härligt varmt på golvet framför spisen.

Och medan han höll på stod där alltså ett fat med en leverpastejsmörgås på soffbordet, alldeles intill kanten och precis i höjd med min nos. Husse var fullt upptagen med sitt och hade ryggen mot mig. Det kan ju inte ha funnits någon annan tanke med det än att han skulle vara litet snäll och inställsam och ge mig en riktig godsak. Varför vet jag inte riktigt, men det spelar ju ingen roll.

Och jag antog förstås erbjudandet, nappade tag i smörgåsen och jag tror nog att jag svalde den hel. Smakade gudomligt!

Det fanns bara en liten hörna kvar när han vände sig om.

Och det var då det tog eld. Både i kaminen och i husse.

Jag har som sagt aldrig sett honom så arg. Han morrade och gapade och visade tänderna - för att han trodde väl att jag inte skulle fatta annars. Sådär brukar matte också göra ibland - jag antar att dom har läst sig till att man gör så med hundar eftersom det är så hundmammor uppfostrar sina valpar. Som om jag vore en valp då, jag är faktiskt fyra och ett halvt och jag har full koll på vad husse och matte menar. Att jag inte alltid visar att jag fattar är bara för att dom inte skall känna sig alltför säkra, och det är dessutom inte alltid som dom tänker rätt. Men det är en annan historia.

Alltså - där står han och låter som om hela världen har ramlat över honom, och där kryper jag omkring och gnäller och det gör jag för att ändå ge honom litet bekräftelse, mest för att han inte skall bryta ihop fullständigt. Och så kör han iväg mig med en ilsken gest med pekfingret. Men det var ju bara skönt att komma undan en stund och koncentrera sig på den där goda smaken som fortfarande fanns i munnen.

Nu är inte historien riktigt slut där - det hände en sak till den där kvällen. Och det var matte som gjorde saken värre (eller bättre hur man nu ser det).

Hon ringde nämligen litet senare för att säga godnatt (hon är bortrest och firar Jul nån annanstans - men det är inget konstigt med det om du undrar). Hon ringde alltså, och husse och hon pratade en stund (ja jag hade fått komma ner nu och låg i soffhörnet och slumrade). Husse berättade förstås om vår lilla incident - och det var där min stora seger kom. Matte skulle ju ha kunnat säga nåt i stil med att Astrid verkligen inte fick stjäla mat och att hon var olydig och att dom borde uppfostra mig litet strängare. Nånting till stöd för husse - det hade ju varit en rätt naturlig reaktion. Men inte. Istället hör jag henne skratta i telefonen och ropa: "Heja Astrid!"

Någon har sagt att man skall ta vara på sina segrar. Så det gjorde jag just då.

Fast jag sa inget till husse - det behövdes inte.








Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Jessie. 2017-12-29 16:17:25

Hahahahaha 😂😂😂