Astrid - det är jag det!

Astrid - det är jag det!

På mitt sätt sett

Berättelser ur livet.

Läraktig - tveksamt

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2017-11-25 17:39:05
TÅLAMOD - nyckelordet för uppfostran! Så sägs det och det gäller i högsta grad hos oss. Nya lärdomar måste nötas och repeteras och tas om - ideligen! Och det är sannerligen inte alltid att det hjälper med aldrig så mycket tålamod. Ibland är det som att hjärnan är helt blank - att varje moment som skall utföras verkar som att det är första gången.

Tålamod behövs framför allt när vi är på promenad, i varje fall om vi vill ha någon som helst ordning och reda!

Och jag har väl sannerligen haft tålamod så det räcker och blir över! I över fyra år har jag försökt lära husse hur man beter sig när man är ute och går. Ibland verkar han ha fattat, men lika fort är han tillbaka i sina primitiva beteenden. Det är som att han aldrig har förstått själva syftet med promenaden, rent av som att han tror att det inte finns något syfte alls. Förutom då att man kan passa på och kissa och bajsa - det verkar vara litet viktigt för honom, för då får jag ibland en gnutta beröm. Varför förstår jag inte riktigt...

Alltså - han knallar på i sin lilla takt fast jag hela tiden visar hur fort vi måste gå, och vartåt vi är på väg. Nu sitter han ju fast i det där repet som jag har om halsen för att leda honom så han kommer ju inte undan, han har bara att följa med. Men grejen är att det där sker inte naturligt - han drar och stannar och rycker och sliter (nu överdriver jag en liten aning för tydlighetens skull), precis som att det är han som vill bestämma över hela projektet.

Alltså - han verkar inte ha en aning om anledningen till att vi går ut. Den anledning som säger att man ju måste ha koll! Det är viktigt det där - att kolla, följa upp, rätta till och visa vad som gäller. Vem har varit här, när då, varför och var är vederbörande nu? Sådant kan man inte lämna åt slumpen.

Katter, människor, bilar, cyklar, barnvagnar, fåglar, möss, rådjur, maskar, spindlar, myror - dom kan ju inte få röra sig helt hur som helst! Och i synnerhet inte hundar! Absolut inte hundar! Dom måste man hålla stenkoll på! Som tur är går det ganska lätt - man har ju en bra nos och numera kan jag traktens hundar på mina fyra tassar.

Och så har man förstås en bra metod att visa vem som har kommandot - egentligen. Och det visar jag effektivt. Husse och matte kallar det för att "markera". Där är den andra viktiga poängen - att visa vem som är herre på täppan. Och det är förresten då som jag konstigt nog får litet beröm.

Och det är DÄR som husse inte hänger med - inte ett dugg! Dels har han nog ingen nos överhuvudtaget, dels så sitter den lilla som finns förstås på alldeles fel ställe - högt uppe i luften. Inte en chans att han har den minst aning om hur livet egentligen ser ut - han varken hör eller luktar nånting. Han bara stirrar rakt fram och strosar på - i sin egen lilla takt.

För övrigt har jag aldrig sett honom markera heller - och det är kanske också en gåta, hur DET går till. Jag måste nog fundera på det ett tag. Själva gåtan är förstås att nosen min har berättat att det visst händer att också människor markerar - oftast karlar. Men aldrig husse - och inte matte heller för den delen...

Aj då - nu måste jag avbryta... dags att krypa undan litet diskret där dom inte får tag på mig. Jag hörde matte säga något om att bada, och det gällde nog inte henne den här gången. Bäst att dra sig undan en stund alltså - vi får höras om ett litet tag så berättar jag mer om livet längs marken.