Astrid - det är jag det!

Astrid - det är jag det!

På mitt sätt sett

Berättelser ur livet.

Vinterpromenad nr 329602

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-23 20:10:42
Visst - så kan det vara - och husse var nog inne på samma linje - vädret lockade...

Så då visar jag litet hur det kan se ut när vi är ute och spatserar i omgivningarna...

Husse hade kameran med sig så det blev MÅNGA pauser...


..."kommer du nån gång....!!??"
(fast rätt ofta är det han som säger så - rätt irriterad ibland...)

Det är väldigt slätt och platt där vi bor... och nu har jag vant mig vid snön, det var litet läskigt meddetsamma eftersom alla dofter blev helt konstiga - men det har jag ju redan berättat om. Jag tycker att det är rätt fint med snön...



Idag gick vi ända bort till hästarna. Ibland kommer dom fram och det ser ut som att dom vill leka - och det vill jag med fast dom är så hiskeligt stora, men nu var dom väl för trötta eller mätta eller bara stod och frös därborta...



Det finns många spår att nosa i...



Och vem har sprungit här...?


Husse tycker också att det är trevligt med snön och vintern, och ibland glömmer han att jag är med...



Hursomhelst - snart hemma - såhär fint är det längs vägen:



Skönt och varmt och trevligt idag.
Att komma hem har förstås också sina fördelar...

Förexten - har du sett att du kan skriva i kommentarsfältet här nere... skulle vara litet kul att veta vem som läser min blogg...




Porträtt

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-17 19:46:21
Husse har börjat öva på att fotografera mig...

Ny bild här uppe och så två porträtt.

Visst ser man att jag är både klok och stilig!!!





Vinterfunderingar

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-16 17:45:17
Kom just hem från vinterpromenaden. Snön är litet läskig - för alla dofter blir annorlunda och man känner inte riktigt igen sig i tillvaron...

Och visst är det litet snålkallt om benen...

Men - man får inte ge upp - det gäller att hålla kollen på vem som har varit här:



Nu var det ju inte det jag skulle berätta - utan om vad som hände häromdan - jag satt och kollade på husse när han satt framför TV-n. Det var nåt långt program som pågick hela dan.

Han var sig inte riktigt lik - han småpratade liksom och muttrade om stollar och siffror och vad som var klokt och dumt och en massa annat. Ibland blev han nästan arg och ibland skrattade han. Jag lyckades fatta en del av vad som sas och jag blev förstås nyfiken så jag var tvungen att fråga.

- Du - husse - den där stammisen - vad är det för en?
- Nej, svarade husse, nu hörde du fel - inte stammis - "statsminister" heter det - han som är på TV nu.
- Aha - och vad gör han då?
- Ja - man kan säga att det är han som bestämmer.
- Aha - finns det en sådan... Men vadå bestämmer - då var det väl han som bestämde att jag var tvungen att bada igår!!!??
- Nej du - han bestämmer inte om sådana saker, han har mer hand om viktiga grejer, och sånt som är viktigt för alla människor.
- Okej - så då menar du att det inte är särskilt viktigt att jag badar och kletar ner mig med schampoo varje vecka...
- Nä - det är ju inte så jag menar, klart att det är viktigt att du är ren och fräsch. Nej det handlar mer om vad som är viktigt för människor.
- Okej - men inte att dom badar då. Och då får alltså människor lukta litet som dom vill då...? Som du...ha ha!!
- Nej - nu har du blandat ihop det hela - människor måste också hålla sig rena och lukta gott. Men statsministern lägger sig inte i just det.
- Hördu du - du luktar då sannerligen inte människa. Deodorant och rakvatten stinker pyton - och om alla hundar skulle hålla på sådär skulle ingen veta något om någon. Men berätta nu äntligen vad den där statsministern EGENTLIGEN tycker och bestämmer.

Här blev det en liten paus - husse måste tänka efter.
Och jag satt och väntade...och väntade...och väntade...



När jag just skulle se mig om efter något roligare att göra hade han tänkt klart - och så sa han: "Det där om vad statsministern tycker och tänker är jättesvårt att förklara på ett enkelt sätt.

Men en sak som han har fått för sig om hur människor har det - är att dom fattiga får det bättre om dom rika blir rikare."

- VA?? Det där måste du förklara!

Husse stirrade i taket och suckade - och så blev det en lång tyst paus igen.

Och det var där jag somnade.

Den Stora Kärleken

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-12 17:23:14
Innan jag glömmer...

Alltså - det var ett tag sedan - men jag lovade ju att berätta om det där med Kärleken, hur allt sådant fungerar. Och nu får det bli litet ur minnet...på nåt sätt har han blivit litet mer normal på sista tiden.

Han - det är förstås grannens Jack! En enormt trevlig och stilig herre, med härlig doft och vackra ögon. När han tittar på mig och viftar med svansen blir jag alldeles till mig och kan absolut inte vara stilla.

Det vill säga - så är det nuförtiden och så var det under dom första månaderna när vi kände varandra. Men under några veckor precis innan den där läskiga gubben med skägg och luva kom och hälsade på - då var det på ett helt annat sätt. Det handlar faktiskt om "blod, svett och tårar"! Nu skall jag berätta...!

Jag hade känt mig litet konstig i magen faktiskt, litet ont och litet stökigt och jag kände litet andra dofter från - ja - ärligt talat - från baken...(om du ursäktar, men det är väl lika bra att vara tydlig och ärlig...). Och efter någon dag fick jag ett extra litet plagg under svansen, en liten svart mössa - ungefär - som husse och matte hade stoppat en liten pappersbit i. Det där var ju märkligt och konstigt och litet bökigt när man skulle gå ut.

Men det var inte detta som var det stora och konstiga. Det var Jack! Och - för all del - alla andra pojkhundar i närheten också. Plötsligt blev han helt annorlunda! Han började dofta ljuvligt och hans blickar borrade sig rakt igenom mig. Jag blev alldeles varm och kall om vartannat - det var som om jag hade druckit något jättevarmt bara jag tänkte på honom. Och det gjorde jag - hela tiden, dag och natt.

Och längtade! Riktigt efter vad skall jag kanske inte avslöja - det kan ju vara barn som läser det här....

Men - husse och matte - och hans matte - förhindrade varje möjlighet till kroppskontakt. Hans matte förresten - hon såg märkligt hålögd ut under dom här dagarna, jag hörde henne säga något om yla och nattsömn...vet inte riktigt vad hon menade med det...

Jacks päls blänkte, hans svans viftade mera energiskt än någonsin och hans blickar lovade ljuva möten (tror jag). Och en kväll kom han!!!

Jag kände hans doft och hörde hans steg redan när han var vid vår husknut. Hjärtat for runt i kroppen och jag blev alldeles varm i .....(whoops - höll visst på att bli för tydlig - det här är ju ett barnprogram) Självklart hojtade jag på husse och matte - men dom trögtänkta varelserna fattade ju ingenting. Eftersom jag skällde så ivrigt blev huse tvungen att öppna ytterdörren - först såg vi ingenting och husse sa att det var ingen där. Men så upptäckte vi honom. På nedersta trappsteget! Han visade att han verkligen skulle gå på uppvaktning - uppklädd i finaste kostymen, nyrakad och väldoftande. Och så hade han en blombukett mellan tänderna. Jag vet inte om husse såg allt det där - men för mig var det tydligt. Jag blev både varm och kall om vartannat och hann tänka att - nu äntligen skal vi få vara tillsammans en stund - och det skall bli ljuvligt....!

Och vad gjorde husse då...!

Tröghjärnan - okunnige och helt okänsliga mänska!!! Jag har aldrig skämts så mycket över husses dåliga sätt! Oartigt och nästan ilsket sa han åt Jack att gå hem - och så stängde han dörren mitt framför nosen på honom - och på mig. Fy vad pinsamt! Och vad snopet att det inte kunde bli någon dejt den gången. Men det fina var ju att nu visste jag att Jack faktiskt var litet intresserad - och den känslan bar jag med mig ytterligare en vecka.

"En vecka" - undrar du - det var väl en kort kärlekshistoria...!?

Ja - inte vet jag - men strax efter att jag hade sluppit det där lilla extraplagget om rumpan blev Jack mera som normal igen. Mera som den lekkamrat som jag hade sett från början och som jag vill träffa så mycket som möjligt nu också.

Det där med "blod, svett och tårar" får du väl fundera litet på - jag skall väl inte berätta precis allt...

Och Jacks matte ser mycket piggare ut numera.





Förnedrad igen

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-06 20:15:19
En liten kort episod - som dessvärre upprepas varje vecka:

Alltså - så här stilig och fluffig var jag nu frampå kvällen - när jag hörde husse prata något om bad.

Och det var tydligen inte han som skulle tvagas - utan jag. Han sa nåt om att "lukta kiss"!

DET var det fräckaste - men han är sådan ibland. Alltså - jag luktade inte alls kiss - utan bara gott och hundigt! Vad husse själv luktar vill jag inte berätta här!!

Jag försökte förstås protestera...

eller i varje fall se litet avvisande ut...

Men - det blev som vanligt - övermakten var för stor.

Och matte har några bra sätt att övertala...

...så - det var bara att finna sig i sitt öde!

Hela proceduren har jag ju berättat om förut

Nu är det bara att konstatera att resultatet knappast visar att det här blev till det bättre - eller hur...

Ja - jag har ju sagt att det är förnedrande - nu ser du själv.

Och INTE luktar jag hund efter det här heller....



Dagens promenad

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-04 15:08:58
Jaha - så är vi hemma från dagens långpromenad...

Vi går ut varje dag och jag motionerar husse minst en timme då - för det behöver han.

Det är ganska trevligt för det mesta, det finns ju så mycket att uppleva. Ofta har husse med sig godis och då kan man få en eller annan smakbit om man bara gör som han vill. Och det gör man ju. Om man inte har något roligare att fundera över. Vilket man har ibland. Eller - ärligt talat rätt ofta.

Jodå - jag kan det där som han tjatar om: "sitt" och "hit" och "ligg" och när han visslar och "fel sida" och "vänta på mig"...

Men livet innehåller ju så mycket mer som man måste hålla ordning på. Man ser så mycket när man är ute - och man hör en hel del. Men framför allt finns ju alla dom där spännande dofterna... Jag förstår inte varför husse och matte inte har näsan vid marken när vi är ute - där uppe i det blå finns ju inget att lukta på!! Tänk vad dom skulle kunna få reda på mycket då!!

Som idag till exempel...

Vi var ute som vanligt och det var inget konstigt med det, mer än att det hade rört sig så många intressanta djur och människor längs vägen. Bland annat hittade jag en ny tjejhund, 4 år gammal och som hade gått här för bara en liten stund sedan. Hon hade ätit färsk fisk till middag men hon hade också fått i sig litet kobajs efter det. Och - hon längtar efter en kille!! Har du hört...! Undrar om hon skulle kunna bli en kompis. Jag gjorde i alla fall så att jag släppte en liten pöl alldeles bredvid hennes för att berätta vem jag är, så får vi se om hon hörs av.

Annars är det mest de gamla vanliga: några unga hundkillar, en och annan äldre dam, rätt många människor, räven (hans bajs smakar förträffligt - men skvallra inte för husse, oftast märker han inte att jag slickar i mig....ha!), ett par hästar - och så bilar och traktorer som har åkt omkring på åkrarna.

Ibland på promenaden måste man stanna och titta och fundera.

Det där lövet till exempel - brunt och litet skrynkligt - skall det verkligen vara där - mellan dom där pinnarna i grästuvan?? Var kommer det ifrån? Och är det på väg någonstans? Varför luktar det daggmask (gott!!)? Och vem har gjort det lilla hålet mitt i? Tänk om det kan ändra form och växa och bli stort, jättestort så att det kan äta upp mig?? Eller är det jag som skall äta upp det? Jag prövar...

Det låter litet konstigt när jag tuggar på det, fast rätt kul... man kan nog leka med det...

Men - där flyger ju en fågel!!! DEN MÅSTE JAG FÅNGA!! Om jag springer jättefort och hoppar jättehögt går det nog... Ajjj - selen som sitter fast i husse håller emot.... Okej - skatan kom undan den här gången - men vi kommer säkert hit igen.

För vi brukar gå samma promenad nästan varje dag - och det är jättebra. Då är det mer och mer som man känner igen och mindre och mindre som är läskigt. Till och med dom där skällande hundarna vid det vita huset har jag lärt mig att strunta i. Husse har visat mig hur man gör - man bara tittar rakt fram, går förbi och pratar om annat.

Nehej - nu skall jag se jag inte kan hitta en bra plats att knoppa på - nån timme eller ett par.... hörs om ett tag!!






Tungt ansvar

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2014-01-01 15:15:11
Det är då verkligen tur att jag har fått komma till husse och matte!

Jag vet inte hur dom skulle ha klarat sig annars. Som familjens överhuvud är det jag som har hand om det mesta här i huset - och ser till så att allt blir gjort som det skall och i rätt tid.

Bland annat ordnar jag så att det luktar gott och trevligt och hemtamt här hemma. Man måste ju känna igen sig och visa för inkräktare (sådana kommer med jämna mellanrum) att det är JAG (okej - och matte och husse) som bor här. Det där med dofterna grejar jag elegant på det alldeles vanliga sättet.

Men det verkar precis som att matte och husse inte förstår ett smack av det här - för dom blir jättearga. Dom kommer ångande med hinkar och trasor - och sätter upp galler för några dörrar, galler som har varit borta i flera veckor! Och så går dom runt i hela huset och stirrar på golvet...konstigt, varför använder dom inte näsan. Som en vanlig hund...

Ja - och sen blir det litet obegripligt för sedan spänner husse ögonen i mig och så säger han: KISSAR OCH BAJSAR GÖR MAN UTE!!!

Och då säger jag (tyst för mig själv) att "nehej du husse - det gör man INTE för det har jag då aldrig sett dig göra... utom en enda gång, och då var det så att..... (nä - det får vara en annan historia...).

Men okej - för husfridens skull då...

Ja - som sagt - ibland kommer det inkräktare. Och då är det tur att husse och matte har mig för det är jag som svarar för personskyddet här hemma. När det kommer någon utifrån så berättar jag det högt och tydligt så att det hörs i hela huset. Sedan är det inte så dramatiskt, men jag ser till så att främlingarna känner att dom har ögonen på sig så att dom inte kan hitta på något dumt. En del försöker smöra och smickra, men sådant går jag inte på - man håller ju på sin värdighet!

Jodå - ansvar för det mesta - det har dom lagt på mig...

En jätteviktig sak är att jag svarar för husses fys-träning. Han är verkligen i behov av en PT och där fixar jag programmet. Varje dag tar jag med honom på promenad, vi går en timme och han är jättetrött när vi kommer hem. Det här är ett långsiktigt projekt för han har litet svårt att hänga med. Han har ju så korta ben - stackarn. Men sakta men säkert skall jag nog få upp tempot.

Ja - och så jobbar vi med hans bollsinne. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgran, det enda han är bra på är att sparka bollen hårt så att den far långt iväg. Men sedan är det ju jag som får kuta och hämta den och spela den tillbaka till honom, förstår inte riktigt hur han kan tycka att det är roligt. Bollen är ju dessutom så stor att man inte greppar den med munnen, varken han eller jag. För det mesta övar jag litet dribblingar med honom - och där kan jag säga att där har han inte en chans. Jag har inte sett någon fotbollsspelare som täcker bollen lika effektivt som jag.

För överkroppen handlar det sedan om att utveckla kastarmen. Då jobbar vi med en stor repknut som jag tränar honom i att kasta i olika riktningar och tekniker. Det verkar som att han har rätt lätt för att lära sig det där.

Det gäller att hålla i och vara uthållig med träningen - på sikt skall jag nog få ordning på honom...

Nu skall jag gå till ytterdörren och sniffa om Jack är i närheten....




Dagens upplevelse

Jag måste få berätta...Posted by Rolf Hansson 2013-12-30 17:24:27
Hej igen!

Jag skulle ju berätta om kärleken idag - men det får vara till en annan gång. För idag (söndag) har det hänt saker som jag bara måste få ventilera...

Alltså - man har ju en viss värdighet. Och då gäller det att bevara den i alla lägen. Men ibland går det inte - övermakten är för stor när det gäller en del onödiga saker...

Jag är alltså en rätt ståtlig hund. Att jag tillhör gruppen dvärghundar är ju bara larv, jag är både lång och snygg. Och jag har har en härligt luftig päls som ger dom rätta estetiska proportionerna - tycker i varje fall jag. Matte och husse brukar säga att jag inte alls har nån päls utan bara hår - men dom fattar ju inte så mycket, som du kanske har förstått...

Och så har dom fått för sig att den där fina pälsen måste blötas ner och kletas in med allehanda schampon och vätskor och oljor med jämna mellanrum... En alldeles onödig åtgärd tycker jag, jag kan verkligen hålla mig ren och fräsch alldeles själv!!

MEN - idag skulle det ske. Igen! Det är bara några veckor sedan sist och jag minns fortfarande hur eländig man känner sig.

Nåväl - det hela går till så att husse först går omkring och donar och plockar iordning badlakan och handdukar, och fäller upp "skötbordet" (dvs strykbrädan), tar fram stora kammen, hämtar den där hemska blåsmojängen som väsnas så dant...

Och sedan - håll i er - sedan klär han av sig!!! Nästan alltihop!! Har ni hört!! Och kan ni tänka er nåt mer löjligt och förnedrande... att behöva umgås med en nästan naken, halvfet karl, som dessutom har kommit långt bortom hans bästa år...

Men det är inte det värsta. Vatten har en konstig inverkan på min exteriör. För jag blir så totalt förnedrad när hela min stiliga päls bara sjunker ihop av duschvattnet. Och det som framträder är en liten tunn pinnig varelse med slokande öron och svans och som darrar av ovilja och köld.

Hemskt - är vad det är.

Nu är jag ju både erfaren och storsint - så jag finner mig givetvis i detta - jag försöker visserligen smita undan, men det är mest för syns skull. Om jag skall vara riktigt ärlig är det rätt skönt med den varma duschen, om man överser med det pinsamma i hela situationen.

Husse sitter alltså på en pall i duschen med mig på golvet framför sig.

Han blöter och gnor och sköljer och blöter mer och schamponerar... Och han är verkligen inte särskilt finkänslig utan tar sig friheter som man egentligen inte borde tillåta en karl! Jag kan faktiskt hålla mig ren själv - tack så mycket! Överallt! Men - som sagt - övermakten är ibland för stor...

Ja - så avslutas den blöta delen av att jag blir nedkletad med nåt som luktar förfärligt. Och det är där som det sista av min värdighet försvinner. En hund skall väl för katten (!) lukta hund!!! Och inte violer eller rosor!!! "Gott" säger matte och ser lycklig ut... Jag säger ingenting, men jag undrar vad Jack tycker...

"Jack" - ja just det...honom skulle jag ju berätta om, lovade jag.

Okej - det kommer...









« PreviousNext »