Astrid - det är jag det!

Hans eget felJag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2017-12-29 13:25:37

I morse var han som vanligt igen. Men du skulle ha sett och hört honom i går kväll.

Det måste ha hörts utanför huset hur arg han var. Han gapade och skrek och visade tänderna och morrade som om han hade varit en hund. Jag har faktiskt aldrig sett honom så arg någonsin.

Och vem som helst förstår ju att det var hans eget fel.

Alltså - han VET av erfarenhet att det tar högst en sekund innan jag är där, en sekund efter att han har öppnat paketet med leverpastej. Var jag än är i huset och oavsett om jag sover eller ej (vilket jag ju gör för det mesta) - efter en kortare tid än en blinkning är jag på plats alldeles vid hans fötter. Leverpastejdoften slår knock på alla andra sinnen och allt blir bara reflexer.

Det kan inte finnas något som är godare än den där mjuka lena leverpastejen som visst bara finns vid Jul. Inte för att jag äter det så ofta, men jag har ju fått smaka. Och lukten säger i stort sett allt.

Han måste alltså veta att leverpastej är det absolut bästa jag vet. Ändå får jag nästan aldrig smaka, vilket är rätt taskigt tycker jag.

Utom igår då - fast det var visst inte meningen.

Så här var det.

Vi hade slagit oss ner i TV-soffan, husse och jag. Han hade tagit med sig litet att äta för egen del (bara åt sig själv fattade jag så småningom...!!). Ett litet kupigt glas med nåt rött i - och så ett fat med två smörgåsar. På den ena var det nån skinka och på den andra var det - just det - LEVERPASTEJ.

Innan han sjönk ihop för gott (för att ömsom sova ömsom titta på TV, som alla andra kvällar) tyckte han väl att det var litet kallt om knäna, för han gick för att tända en brasa. Den där rutinen brukar ta en stund för han måste göra om flera gånger innan det tar sig ordentligt. Och då svär han och domderar och plockar och river bland papper och stickor och vedklabbar och verktyg. Men så småningom fick han fyr och efter ett tag brukar det bli härligt varmt på golvet framför spisen.

Och medan han höll på stod där alltså ett fat med en leverpastejsmörgås på soffbordet, alldeles intill kanten och precis i höjd med min nos. Husse var fullt upptagen med sitt och hade ryggen mot mig. Det kan ju inte ha funnits någon annan tanke med det än att han skulle vara litet snäll och inställsam och ge mig en riktig godsak. Varför vet jag inte riktigt, men det spelar ju ingen roll.

Och jag antog förstås erbjudandet, nappade tag i smörgåsen och jag tror nog att jag svalde den hel. Smakade gudomligt!

Det fanns bara en liten hörna kvar när han vände sig om.

Och det var då det tog eld. Både i kaminen och i husse.

Jag har som sagt aldrig sett honom så arg. Han morrade och gapade och visade tänderna - för att han trodde väl att jag inte skulle fatta annars. Sådär brukar matte också göra ibland - jag antar att dom har läst sig till att man gör så med hundar eftersom det är så hundmammor uppfostrar sina valpar. Som om jag vore en valp då, jag är faktiskt fyra och ett halvt och jag har full koll på vad husse och matte menar. Att jag inte alltid visar att jag fattar är bara för att dom inte skall känna sig alltför säkra, och det är dessutom inte alltid som dom tänker rätt. Men det är en annan historia.

Alltså - där står han och låter som om hela världen har ramlat över honom, och där kryper jag omkring och gnäller och det gör jag för att ändå ge honom litet bekräftelse, mest för att han inte skall bryta ihop fullständigt. Och så kör han iväg mig med en ilsken gest med pekfingret. Men det var ju bara skönt att komma undan en stund och koncentrera sig på den där goda smaken som fortfarande fanns i munnen.

Nu är inte historien riktigt slut där - det hände en sak till den där kvällen. Och det var matte som gjorde saken värre (eller bättre hur man nu ser det).

Hon ringde nämligen litet senare för att säga godnatt (hon är bortrest och firar Jul nån annanstans - men det är inget konstigt med det om du undrar). Hon ringde alltså, och husse och hon pratade en stund (ja jag hade fått komma ner nu och låg i soffhörnet och slumrade). Husse berättade förstås om vår lilla incident - och det var där min stora seger kom. Matte skulle ju ha kunnat säga nåt i stil med att Astrid verkligen inte fick stjäla mat och att hon var olydig och att dom borde uppfostra mig litet strängare. Nånting till stöd för husse - det hade ju varit en rätt naturlig reaktion. Men inte. Istället hör jag henne skratta i telefonen och ropa: "Heja Astrid!"

Någon har sagt att man skall ta vara på sina segrar. Så det gjorde jag just då.

Fast jag sa inget till husse - det behövdes inte.







En av livets stora gåtorJag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2017-12-14 12:41:27

Hej igen!

Nu kan jag inte hålla mig!

Nu måste det ut - det som jag har gått och klämt på länge.

Egentligen borde jag inte ta upp det, men jag måste lätta på trycket. Egentligen borde du slippa läsa sådant här.

Men måste man så måste man - och jag har alltså en gåta som jag bara inte hittar svar på. Då brukar det vara bra att ventilera.

Och här blir det definitivt ingen bild - som du snart kommer att förstå.

Det handlar om bajs.

Ja - du ser - inget trevligt alls att prata om...

Men nu är det så att jag måste försöka begripa det här.

Alltså: VAR? VARFÖR? HUR?

Varför i hela friden tar dom vara på mitt bajs??? Varför plockar dom upp det i en färgglad plastpåse? Och varför lägger dom påsen i något av dom bajsförråd som finns här ute i samhället?

Vad skall dom ha det till? Dom beter sig ju som ekorrar som har sina nötförråd litet här och var (har jag hört sägas, jag känner i ärlighetens namn ingen ekorre, vet egentligen inte säkert hur dom ser ut heller, men ändå...).

Och aldrig har jag sett att dom vittjar dom där förrådskorgarna - ligger det bara där och luktar hund i eviga tider och bara blir mer och mer...? Vad är det DÅ för nytta med det hela?

Varför MITT bajs - och andra hundars bajs?? Har aldrig sett att dom har intresserat sig för kattbajs. Eller fågelbajs.

Men det blir värre ändå när jag nu sitter och tänker (och nu får du sluta läsa om du tycker att jag går för långt).

Eller - ehh - och nu blir det pinsamt på riktigt - nu kommer den STORA gåtan.

Det som dom själva lämnar ifrån sig. VAD HÄNDER MED DET??

Jag har aldrig sett några plastpåsar modell större, som dom samlar ihop eller går omkring med. VART TAR DET VÄGEN - det som husse och matte producerar??

För något gör dom ju - det vet man på lukten litet då och då - och då kommer det från ett särskilt litet rum här hemma. Men vart tar det vägen?

Varför är mitt bajs så värdefullt att det samlas in - men inte deras eget??

Sådär - nu har jag fått lätta på trycket - nu är frågorna ställda.

Och inte vet jag om du kan svara, men det går ju alltid att skriva en kommentar till det här inlägget.

Och nu lovar jag att från och med nu skall det inte handla nåt mer om kiss och bajs - dom områdena har vi resonerat färdigt om. Tror jag. I varje fall skall jag nästa gång berätta om hur man firar Jul.

#hund #hundblogg #Astrid



Man skall inte tafsa!Jag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2017-12-05 15:18:55

Nu har husse tafsat på en tjej!

Det var inte bra - inte alls!

Och det skall man INTE göra - i synnerhet inte om man är en riktig man! Det är ju självklart och det har jag sett att den där #metoo-kampanjen handlar om. Vi tjejer vill INTE bli trakasserade och det är ju alldeles åt skogen att det är så många som inte får vara ifred!

SKÄRP ER KARLAR!

Det är INTE manligt att bära sig illa åt!! Så det så!!

Alltså - i det här fallet var det inte en människotjej som husse tafsade på. Och jag vet inte om han egentligen tafsade, han ville väl bara gosa litet.

Men det ville INTE tjejen.

Som alltså var en katt - inget annat. Om han trakasserar människotjejer vet jag förstås inte riktigt säkert, men jag tror nog inte det. Han är inte riktigt den typen. Tror jag.

Och den här gången var det nog värst för husse själv. Tjejen slet sig loss snabbt och enkelt, och så här blev det för honom:

Blog image
Nej - det gjorde inte alls ont, sa han. Men jag undrar det jag - en del människor är ju så känsliga för smärta.

Och han får givetvis skylla sig själv. För min del har jag gjort allt för att skydda både honom och matte för den där katten och hennes syster.

Det var alltså så att vi var bortresta i helgen. Och jag hade mina aningar redan flera dagar i förväg. Dom hade pratat om att åka och hälsa på litet folk, och det var väl gott och väl - men så säger matte att "det blir väl jättebra att Astrid får träffa några katter".

Hur tänkte hon där - hon vet ju att jag gör allt jag kan för att hålla katter borta från oss och från tomten (som ju är hela det här samhället som jag för söker hålla ordning på). Och när vi stöter på katter på andra ställen är det viktigt att dom inte anfaller husse eller matte, så där måste jag hålla koll!

Men nu skulle vi iväg och träffar katter, som skulle vara så "bra för Astrid".

Så jag hade mina aningar.

Mycket riktigt. Väl framme hos mattes barn och barnbarn dök dom upp redan vid tröskeln. Två stycken nyfikna och lömska varelser som verkade vara helt förvirrade. Det berodde på - fick jag höra senare - att dom aldrig hade träffat på någon hund, och visste förstås inte att dom skulle passa sig och helst hålla sig undan.

Så under hela den där dagen smög vi runt i lägenheten och höll koll. Dom på mig, och jag på dom. Och kom dom för nära, vilket hände litet då och då, fick jag jaga bort dom.

Ena riktiga fega stackare var det, dom närmade sig alltid bakifrån, och ville angripa min svans. Och dom var snabba, men jag var snabbare.

Och så var det det där med husse. Jag försökte ju visa katterna att dom skulle hålla sig undan. Men när varken husse eller matte förstod faran spelade ju det ingen roll att jag gjorde vad jag kunde.

Husse fick helt enkelt tag om ryggen på en av dom och lyfte upp henne i knät.

Och det var inte hans bästa idé den dagen.

Det är alltså inte arga katter som får rivet skinn - det är aningslösa och korkade karlar.

I varje fall borde det vara så - MAN SKALL INTE TAFSA PÅ TJEJER!!!!






Läraktig - tveksamtJag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2017-11-25 17:39:05

TÅLAMOD - nyckelordet för uppfostran! Så sägs det och det gäller i högsta grad hos oss. Nya lärdomar måste nötas och repeteras och tas om - ideligen! Och det är sannerligen inte alltid att det hjälper med aldrig så mycket tålamod. Ibland är det som att hjärnan är helt blank - att varje moment som skall utföras verkar som att det är första gången.

Tålamod behövs framför allt när vi är på promenad, i varje fall om vi vill ha någon som helst ordning och reda!

Och jag har väl sannerligen haft tålamod så det räcker och blir över! I över fyra år har jag försökt lära husse hur man beter sig när man är ute och går. Ibland verkar han ha fattat, men lika fort är han tillbaka i sina primitiva beteenden. Det är som att han aldrig har förstått själva syftet med promenaden, rent av som att han tror att det inte finns något syfte alls. Förutom då att man kan passa på och kissa och bajsa - det verkar vara litet viktigt för honom, för då får jag ibland en gnutta beröm. Varför förstår jag inte riktigt...

Alltså - han knallar på i sin lilla takt fast jag hela tiden visar hur fort vi måste gå, och vartåt vi är på väg. Nu sitter han ju fast i det där repet som jag har om halsen för att leda honom så han kommer ju inte undan, han har bara att följa med. Men grejen är att det där sker inte naturligt - han drar och stannar och rycker och sliter (nu överdriver jag en liten aning för tydlighetens skull), precis som att det är han som vill bestämma över hela projektet.

Alltså - han verkar inte ha en aning om anledningen till att vi går ut. Den anledning som säger att man ju måste ha koll! Det är viktigt det där - att kolla, följa upp, rätta till och visa vad som gäller. Vem har varit här, när då, varför och var är vederbörande nu? Sådant kan man inte lämna åt slumpen.

Katter, människor, bilar, cyklar, barnvagnar, fåglar, möss, rådjur, maskar, spindlar, myror - dom kan ju inte få röra sig helt hur som helst! Och i synnerhet inte hundar! Absolut inte hundar! Dom måste man hålla stenkoll på! Som tur är går det ganska lätt - man har ju en bra nos och numera kan jag traktens hundar på mina fyra tassar.

Och så har man förstås en bra metod att visa vem som har kommandot - egentligen. Och det visar jag effektivt. Husse och matte kallar det för att "markera". Där är den andra viktiga poängen - att visa vem som är herre på täppan. Och det är förresten då som jag konstigt nog får litet beröm.

Och det är DÄR som husse inte hänger med - inte ett dugg! Dels har han nog ingen nos överhuvudtaget, dels så sitter den lilla som finns förstås på alldeles fel ställe - högt uppe i luften. Inte en chans att han har den minst aning om hur livet egentligen ser ut - han varken hör eller luktar nånting. Han bara stirrar rakt fram och strosar på - i sin egen lilla takt.

För övrigt har jag aldrig sett honom markera heller - och det är kanske också en gåta, hur DET går till. Jag måste nog fundera på det ett tag. Själva gåtan är förstås att nosen min har berättat att det visst händer att också människor markerar - oftast karlar. Men aldrig husse - och inte matte heller för den delen...

Aj då - nu måste jag avbryta... dags att krypa undan litet diskret där dom inte får tag på mig. Jag hörde matte säga något om att bada, och det gällde nog inte henne den här gången. Bäst att dra sig undan en stund alltså - vi får höras om ett litet tag så berättar jag mer om livet längs marken.





Long time no see IIJag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2017-11-18 13:43:28

Ja jösses vad tiden går!

Det var ju jättelänge sedan som jag skrev här - flera år sedan. Du undrar förstås vart jag tog vägen - men det var så att husse helt enkelt är alldeles för lat för att det skall bli något här. Jag har sagt åt honom flera gånger, och jag har berättat vad han skall skriva, men han har alltid något annat för sig. Eller inget alls - och det är visst viktigt det också - att göra ingenting alls.

Sa jag att han är lat...?

Och så var det nån som sa att alla dom där långa texterna är det ingen som orkar bry sig om - det måste vara BILDER!! Det är BILDER som är grejen i en blogg är det nån som tycker. Och där kommer det in igen - att husse inte riktigt ids... det blir för jobbigt. Ja ja - han börjar ju bli gammal också - det måste man kanske förstå...

Men nu har jag ändå sagt till på skarpen! Nu får han skärpa sig - och jag har SÅ mycket att berätta, sådant som är viktigt för dig att veta, som människa! Så - med eller utan bilder - nu tar vi upp den här tråden igen - jag och husse! Och om han trilskas får jag väl kissa i hans säng så att han begriper (det har jag förstås ALDRIG gjort, och har ingen större lust att göra heller, men måste man så måste man).

Och så får vi se om det blir några bilder... förresten kanske inte så viktigt - du vet ju hur jag ser ut sedan tidigare...

Just idag har jag inte så mycket att berätta - det har inte hänt så mycket. Vi är ensamma hemma husse och jag. Matte är bortrest - hon skulle visst vara vakt åt dom där halvvilda ungarna som man måste åka bil jättelänge för att träffa... Dom är säkert jättesnälla, men jag har bara litet svårt att hålla ordning på dom när vi är där...dom är liksom överallt. Samtidigt.

Jag gillar inte riktigt när vi inte är hemma allihop - det blir liksom ingen ordning på nånting då.

Jag sa visst att jag inte hade så mycket att berätta sen sist - men det stämmer inte - det har hänt en hel del. Bland annat har vi flyttat till helt andra lukter och ett helt annat hus i en helt annan del av Sverige (eller - ja - det där med Sverige vet jag kanske inte - dom gamla lukterna finns nånstans i närheten så det kanske inte var så långt ändå...). Hursomhelst har jag fått många fler människor och många fler hundar att hålla koll på. Och katter!! Och fåglar. För att inte tala om alla bilar som måste jagas bort... Egentligen har jag rätt mycket att stå i när vi är ute. Faktum är att husse hänger inte alls med i svängarna när jag tar med honom ut...varken med fötterna eller i huvet. Men han är ju sån...

Jag får nog berätta litet mer om hur det är här nästa gång jag får fart på honom. Och det skall väl inte dröja alltför länge.





Om att sköta sigJag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2014-02-10 17:18:39

Du vet ju att jag tycker att det är viktigt att hålla sig snygg och ren (jag BEHÖVER inte kletas in med schampoo och oljor och dressing och allt vad det är - jag KAN fixa det där själv för man vill ju lukta hund och inte liljekonvalj - och det har jag berättat om förut!).

Det där med att bli kammad och badad känner du ju till - nu tänkte jag berätta om ett annat - rätt hemskt - moment som dyker upp litet då och då. Riktigt obehagligt är det!!

Det kallas pedikyr! Eller nåt sånt - "kloklippning" säger dom också.

Fast dom pratar mycket oftare om det än dom gör det. Kan det möjligen bero på att husse och matte också tycker att det där är besvärligt och jobbigt - precis som jag. Senast någon gjorde allvar av saken var när jag hälsade på hos Jessica FÖRRA gången - för flera veckor sedan - och då fick HON göra det - stackarn!! Och det gick väl sådär. Som du förstår tycker jag nog att det där inte behövs, eller i varje fall bör undvikas, och det visade jag verkligen tydligt - jag ylade och gnällde och gnall - och spjärnade emot så mycket jag orkade, men stackars Jessica lyckades nypa av topparna på dom flesta klorna innan hon gav upp. En tass fick vara ifred. En fjärdedels seger således!!

Men det var då det - under senaste veckan har dom sagt några gånger till varandra att något borde ske.

- Älskling - det är nog dags att klippa klorna...
- Mmm - svarar husse och fortsätter att sörpla på sitt the och titta på Djurskyddsinspektörerna. "Det tar vi i morrn när hon nästan sover..."

Blog image

Fast i reklampausen går han och hämtar den där hemska tången, och så tar han tag i nån av mina fina tassa och börjar pilla mellan trampdynorna. Litet nervös blir jag - men mer blir det inte. Inte den kvällen.

Alltså - jag förstår honom - pedikyr är inget man skall hålla på med - du skulle förresten se hans egna tånaglar. Man mår faktiskt litet illa - som tur är har han strumpor på sig för det mesta. Ja - utom då när det är baddags, men det har jag ju också berättat om förut...

Nåväl - den senaste omgången pedikyr (på mig - husses fötter får han sköta själv, eller inte alls) avlöpte konstigt nog rätt smärtfritt. Inte helt klart överallt, men klipperiet märktes knappt alls, kanske berodde det på att jag nästan sov, och låg och drömde om nåt trevligt - förmodligen om Jack.





Semester!!Jag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2014-02-07 19:28:17

Hej igen!

Det var ju ett tag sedan som jag skrev här - men jag har inte kunnat för jag har varit bortrest PÅ SEMESTER!!!

ALLDELES SJÄLV!!!

Matte och husse skulle åka långt bort några dagar - på barndop för den där Emil i Göteborg, och då fick inte jag följa med. Jag antar att dom trodde att jag inte skulle kunna sköta mig i kyrkan...eller så tänkte dom att jag skulle ta all uppmärksamhet från själva huvudpersonen.

LARVIGT! Klart att jag skulle sköta mig bra. Jag har visserligen aldrig varit i en kyrka men jag anpassar mig till situationen var jag än är! Huvudsaken är ju alltid att man berättar att man är på plats - och då på det vanliga sättet, med den rätta doften. Som man levererar på det vanliga sättet - på marken eller golvet. Sånt vet jag verkligen och jag brukar vara mycket artig och alltid presentera mig. På just det sättet. Mycket uppskattat!

Nåväl - jag fick åka på annat håll dom där dagarna - och det var det bästa som kunde hända! Jag fick nämligen åka och hälsa på syrran! Och hennes matte och kompisar. Och alla hundkompisarna som finns där dom bor.

Det var ju där jag började min karriär som hund!!

Och vilken härlig resa!

Det började med att vi åkte bil (till Hjortkvarn om du vet var det ligger - långt in i skogen bland många träd och rådjur). Och jag kräktes INTE i bilen - härligt!

Och så fick jag träffa dom allihop - Isak, Esme (söstera mi) och Jessica (matte) och hennes syster Carina och hennes pappa och mamma. Och min mamma (fast det verkade som att hon inte kände igen mig - konstigt).

Du kan faktiskt träffa dom nästan allihop om du går in på deras hemsida - www.hundtassens.se - och där finns jättemånga bilder för Jessica är duktig på att fotografera.

Annars finns dom också på Facebook - och där finns det bilder från nu när jag var där!!

Det var en riktigt fin resa över fyra nätter, med resa, logi, mat, dryck, underhållning och utflykter - och kanonservice hela tiden - all inclusive. Och vilken mat sen...! Det var annat än den där torra laxen som jag får hemma vareviga dag... Jag åt som aldrig förr... (ändå säger dom att jag har blivit mager).

Men bäst var nog utflykten - upptäcktsresan/långpromenaden med hela sällskapet och också ett gäng nya kompisar. På fejjan finns bilderna. Jag har aldrig varit tillsammans med så många jyckar på en gång, men det var jätteroligt. En av dom stora hundarna var visserligen farlig så honom var jag tvungen att sätta på plats - dvs jag ylade och kröp undan, och han måste ha förstått budskapet för han blev rätt beskedlig efter ett tag.

Fast det ALLRA bästa var nog att få vara ihop med min gamla matte Jessica, och få sova alldeles bredvid henne på nätterna. Hon är faktiskt bäst!! Ja - nästan i klass med matte och husse hemmavid då...

Fyra härliga dagar blev det, sedan kom husse och hämtade mig i bil - och det var ju mysigt och kul att få träffa honom igen. Fast bilresan hem var inte så lajbans - när vi kom fram var jag alldeles vimmelkantig och tom i magen. Men det är en annan historia.

Förresten - några dagar efter det här fick jag vara ALLDELES ENSAM igen. Husse for iväg med bilen och var borta jättelänge (eller bara en kort stund - jag vet inte så noga). Och när han kom hem hade han matte med sig.

DET var nog det bästa på hela semesteräventyret!!!



MatkulturJag måste få berätta...

Posted by Rolf Hansson 2014-01-29 18:51:32

I vår familj är det viktigt med maten!

Matte och husse tycker om god mat (jaaaaa - det syns, fast inte så mycket). Matte är jätteduktig på att laga goda rätter (har jag hört) och husse kan nog han också - nästan alltid...

Så - i söndags när det skulle vara litet extra - då hade dom lagat kyckling i ugnen med citrus och vitlökssmör och en jättegod sås... Det finns också litet rester kvar i frysen efter detta.

Och jag - jag fick min favoriträtt: LAX!!

Blog image

Jättegott!!

Och i måndags åt dom hemlagat rotmos med fläskkorv. Matte tyckte att det var väl sisådär, men husse var nöjd och glad...

Och jag - jag fick det som jag hade längtat så mycket efter - LAX!!

Blog image

Kanongott - ja, det visste jag ju förstås i förväg.

Och så i tisdags - igår - blev det kokt koljafile med extragod sås och bulgur...doftade himmelskt.

På min meny stod ett riktigt säkert kort...

Just det - LAX - äntligen!!

Blog image
Där kunde dom sitta med sin gamla torra kolja medan jag smorde kråset...

Och så - idag - idag åt dom faktiskt

Blog imagePannstekta laxfiléer med purjosås och nyskalade räkor....

OCH DET FICK JAG OCKSÅ!!

Ja - inte det där med sås och räkor - men LAX...

Blog image

Ja ja - jag tror att du förstår grejen... litet ironi här dårå.

ALLTSÅ - DET HÄR ÄR BARA FÖR TRIST!!!

SAMMA TORRA KULOR DAG EFTER DAG...
JAG VILL VÄL BESTÄMMA SJÄLV VAD JAG SKALL ÄTA - OCH HA LITET ATT VÄLJA PÅ!!

Att jag ändå vräker i mig är ju bara för att dom skall bli nöjda och glada.

Men jag säger

HUNDAR I ALLA LÄNDER - FÖRENEN EDER!!

UPP TILL KAMP FÖR
FRIHET (för laxarna),
JÄMLIKHET (mellan hund och människa) OCH
SOLIDARITET (jag vill väl också smaka!)


(hmm - var har jag fått det där ifrån...?)